Det här var fint tycker jag

bilden tagen från slagsmålsklubbenbjörns facebook

Vadihelvete.

Så jag vaknar och tittar upp i taket. Eller ner i kudden kanske.

Jag minns bara min totala avsaknad av att känna mig lyckad och lycklig. Antar att klockan är fem eller sex och att jag inte har ett skit att göra av den här dagen heller.

Men sen börjas det.

Börjar gå genom skallen med en massa anledningar till varför jag har rätten att gå upp runt tre (vilket självklart klockan hunnit bli - och är det enda som är lite positivt... att den inte är sex alltså).

Men sen inser jag som vanligt att jag har varit ute och spelat i fyra dagar, i fyra städer. Tillochmed två spelningar i en av dem. Och att jag såklart gjort slut på alla glada kemikalier i kroppen.

Som när man på fullaste allvar tror att man fått nån skum sjukdom när man bakfull; allt tyder på att det må vara all sprit jag drack igår, men skallen funderar ändå starkt på om det faktiskt inte handlar om End of Days.

Jaja.

Moa ringer och säger att jag ska vara stolt, att hon klarade sitt matteprov.
Och jag blir lite gladare.

Nu har klockan dock hunnit bli lika mycket som jag misstänkte när jag vaknade. Och vad har blivit gjort?

Jag har kollat upp hur mycket film jag laddat ner under natten och beslutat mig för att gå till Ateljén.

Likförbannat sitter jag bara här. Som en jävla knarkare.

Men nu blir det annat. Nu ska jag ut. Ut och möta livet!

Om man med livet menar slöa mig iväg och vänta på att det ska bli kväll så jag kan gå hem och se på film. Och äta majs.

av Björn Anders Nilsson kl. den 15 oktober 2007 kl. 17:17