det kan vara så att jag saknar allt så mycket så jag inte känner hur mycket jag saknar det längre

En fin bild en spansk tjej i min kvällskurs tog för några dagar sedan: © Maria Calvo

Ni ska inte ta för allvarligt på allt jag skriver här, hur rubrikerna låter eller hur jag formulerar mig. Tänk att känslor kan bli helt jävla otroligt starka och hur mycket de påverkar en då. Men allt går ju över så snabbt. Så fort man får annat att tänka på, lägger sig nästan allt. Jag mår inte kasst länge, bara då.

Jag förstår nästan inte hur humör kan gå i såna vågor. Hur man ena dagen kan må så jävla dåligt och sen vakna upp nästa dag och nästan skratta för att man är så glad. Jag är så himla himla himla glad över att jag mår lite bättre. Jag kan skratta, prata, le, titta på tv, sitta lite vid datorn och stå vid fönstret och titta ut. 

Men jag önskar mig inte ut. Faktiskt inte än, även fast solen lyser så starkt och vädret verkar vara helt perfekt, så är det inget som lockar mig. Jag har ingen aning om varför. Kanske trivs jag med att hösten kommer, gillar molniga dagar och väntar på ett regn. Precis som Lars Winnerbäck alltid så fint beskriver, åh.

Det mesta känns bra nu i alla fall, ha det bra så länge.