om jag inte hade något att längta efter

Jag tänkte väldigt mycket när jag var sjuk,

jag hade ju en hel vecka på mig att komma på något, så det klart att jag tänkte en hel del. Det mesta var ju ganska gråa och dystra tankar, men de var i alla fall tankar. Ibland var de djupa, för det mesta var de djupa.
   Ett tag, när allt var som värst. När jag hade högst feber, knappt orkade sätta mig upp i sängen, inte orkade prata med någon, se ljuset från en lampa, osv osv. tappade jag hoppet. Det var också den dagen som Slagsmålsklubben skulle spela och jag visste under alla timmar den dagen att jag inte kunde åka dit.

Förstår ni? Med vetskapen i huvudet under hela tiden fram tills en efterlängtad händelse äntligen ska slå till! Att bara ligga där och veta om att man missar världens chans? Alla skulle vara där. Alla skulle ha roligt. Det skulle vara världens grej och jag skulle självklart inte vara där. Jag skulle få höra om och om igen hur mycket jag missade och vilken jävla grej det var. Det gjorde faktiskt bokstavligt talat ont i mig att bara ligga där och vänta på att allt skulle ske, liksom i en annan värld, så långt bort från mig. Så, jag tappade hoppet.

Kunde inte sova den kvällen...

Nästa morgon var allt borta. Jag tänkte inte mer på det, jag tänkte mer på att jag mådde lite bättre. Jag orkade sitta upp, jag kunde prata lite och jag önskade så otroligt mycket om inget annat än att bli frisk och känna något igen.

Sen kom natten igår och jag försökte sova. Jag kände mig mycket bättre och visste att jag skulle vara frisk idag, vilket höll mig vaken halva natten. Allt som gick genom mitt huvud var planer på allt roligt jag skulle göra idag, när jag äntligen var frisk! Jag låg i min säng och tänkte på alla människor jag nu äntligen kunde träffa, alla nya människor jag kunde lära känna och allt roligt vi kunde göra tillsammans.
   "Det hade ju bara inte hänt att jag hade blivit frisk!" tänkte jag om och om igen. "Hur går det till? Jag som skulle vara sjuk för alltid, jag visste inte att man kunde må såhär bra". Och jag svär, det var som att ligga och vänta på julafton eller sin födelsedag eller vad som helst superspännande, jag höll mig vaken med tanken på att kunna göra vad jag ville igen. Helt plötsligt var tanken på att jag missat det underbaraste jag vet i mitt liv långt borta och jag brydde mig inte längre.  

Nu mår jag bra igen!