Jag sitter på bussen, på väg hem från en intensiv men mycket rolig fotosession i en studio med en analog hasselbladskamera (det är något med dom, kanske allt, som gör allting så himla mycket roligare och spännande!). En station innan jag ska gå av stiger en snubbe på och sätter sig snett mitt emot mig och jag tittar på hans ansikte. Direkt känner jag igen honom. Det är ju något visst när man ser någon som man innan har sett på tv, eller en artist, bara en kändis över huvudtaget. När man får skåda den personen röra sig i verkligheten, man får liksom upp ögonen om att den finns på riktigt och ser alla rörelser med sina egna ögon. Den är snubben möter min blick och man blir liksom så himla exhalterad över att äntligen få möta någons blick som jämt tittat på andra eller på kameran, aldrig på en själv.
I mitt huvud snurrar en tanke om att gå fram till honom och visa hur bra han är, hur mycket intressant och spännande han har förmedlat till mig genom hans sida på nätet. Man blir jämt så nervös när det handlar om sånt, men på något sätt puttar jag undan all nervositet och går fram till honom, precis innan jag ska stiga av.
"Du gör så himla bra filmer", säger jag.
Han blir förvånad och säger gött, och tack. Och det blir tyst och vi ler mot varandra. Precis när jag rör mig iväg mot dörren för att kliva av bussen, vänder han sig om och säger:
"Tack så mycket!"
"Varsågod", säger jag och går av bussen med ett leende på läpparna.
Snubben jag träffade är grundaren bakom Poesi för fiskar och Crazy Pictures AB och han gör så otroligt bra filmer och är sån bra skådis och allt möjligt! Ni måste kolla in honom. Klicka här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar